Johanna, Mamma till Alva ♥

Jag känner just nu för att lägga mig ner och sjunka, sjunka till botten, förbi botten och fortsätta... Jag har aldrig någonsin känt mig så borkastad, jag känner mig som skräp, som någons använda gamla disktrasa som luktar illa som man inte vill ha längre, som någons ruttna gamla frukt som inte är ätbar som man slänger och man tänker fy vad äckligt.

Är det möjligt att komma upp igen? Hur långt nere finns botten? Jag vet inte men jag tror inte att jag har många millimeter kvar dit för jag fortsätter att sjunka... När tar det stopp?

Jag och Alva var som sagt hos M idag för att jag skulle packa. Det blev såklart lite diskussioner och gnabb. M har varit väldigt känslokall mot mig och det har hela tiden känts som att det är jag som har gjort något, som att det är jag som har valt det här, det är det inte och jag har undrat. Idag fick jag veta det som jag har misstänkt. M har träffat en annan!

Han har tydligen lagt upp en datingprofil på nätet och träffat en tjej. Henne ska han ha träffat ca 2-3 veckor efter att han bestämde sig för att han ville skiljas. Jag har frågat honom flera gånger om han har träffat någon och han har hela tiden sagt nej. Han har ljugit mig rakt upp i ansiktet! 

När jag och Alva "flyttade" hem till min mamma bad jag M att respektera våra saker som var kvar genom att inte ta hem någon tjej om det nu skulle vara så att han träffade någon ute på krogen eller liknande. Jag tänkte inte på att det skulle gå så här snabbt tills han träffade någon men visst det är som det är. Jag frågade om hon hade varit där och först lät det som att hon bara hade varit och hälsat på men sen när jag frågade om hon hade sovit över så kom det ju fram att hon hade det. Det enda jag bad om var att han skulle respektera våra saker genom att inte ta hem någon och det gick ju inte. Jag talade om för M idag att jag inte vill att han tar hem henne förrän vi har flyttat ut helt och bad honom att respektera detta, men nej! Jag försökte flera gånger att få honom att respektera det, men icke! Han tänker ta dit henne! Jag sa åt honom att han får ta och flytta ut Alvas säng ur sovrummet då för jag vill inte att hennes säng ska stå där om dom 2 ligger där inne... Det gjorde han medans jag väntade.

Men den här tjejen då... Hur är hon funtad då?! Hon träffar en kille som hon kommer hem till och där står det en hel hög med flyttkartonger, en spjälsäng i sovrummet m.m. Han är inte ens skild men det värsta av allt, hans fru har inte ens hunnit flytta ut sina saker?! WTF!!! Desperat?! Det verkar ju så...

För en stund sedan fick jag ett sms av M där han säger att han förstår mitt resonemang men att han inte kommer att ändra inställning! Och att dom dessutom inte rör varken mina eller Alvas grejer. Det var liksom inte det som var grejen.. Det är fortafarande mitt och Alvas hem!! Hon är där, det är det som är grejen! Vi har inte ens hunnit flytta och han tar hem en ny... Vad är det som är så svårt att förstå i det?!

Det har varit sjukt mycket tårar idag men inte över att han har träffat någon annan utan för hur bortkastad jag känner mig. Det känns som att jag i hans ögon inte är värd någonting.. Jag har för f*n fött hans barn, är lite respekt för mycket begärt då?! Tycker inte jag!!