Johanna, Mamma till Alva ♥

Jag sitter här och tårarna rinner ner för mina kinder. Det fanns en sak som betydde väldigt mycket för mig och tanken på att den är borta gör mig så ledsen och förbannad. Jag har inga fina bilder på mig när jag väntade Alva och dom jag har är i princip bara på magen, mitt ansikte syns inte. Det som fanns var en bild på mig när jag går utanför huset med värkar. Jag hade precis ringt till förlossningen som sa att jag skulle gå ut och promenera för att snabba på det hela, vilket jag gjorde. Jag var höggravid, lycklig och förväntansfull. Nu har jag precis fått veta att det som nu finns kvar av den stunden, det minnet, det är just minnet. M har raderat bilden.

Jag ville sätta in den i Alvas bok om just henne och jag vill visa henne och berätta för henne hur det var när hon föddes. Jag kan fortfarande berätta för henne men om jag inte finns där när hon väl förstår, när hon undrar hur det var, vem ska då berätta när minnet är borta? Det är som en del av oss, en del av min och Alvas historia är borta. Jag fattar inte hur man kan radera något sånt. Det är ju en del av ens liv, ja borde vara iaf...

Inte lika mycket känslor kring denna men iaf. Mamma och liten äter fruktsallad, enda fina bilden på mig där man ser lite utav magen